fredag 7 oktober 2011

Distanslöst om Ove

Klockan är halv ett på natten. Jag är 40 år gammal och sitter framför datorn och gråter. Jag gråter över en hund. På Lyxfällan i kväll grät en vuxen man över att han tvingats att sälja sitt X-box. Jag kan tycka att det är helt absurt. Men jag gråter över en hund. Hur rationellt är det?



Ove ligger på djursjukhuset i Helsingborg då han på ganska kort tid blivit svag och tappat balansen. Just nu fungerar inte lever och njurar som de ska. Det ser inte ljust ut.

Det är i denna situationen en sak blir så tydlig: Många saker som borde hitta sin väg till hjärtat gör inte det, men en hund kan springa rakt in och stanna där.

En sån där hund som är förbjuden i Danmark.

En sån där hund som fiser så surt på bussen att husse får hoppa av och ta hunden med sig.

En sån där hund som blir så glad av att se farmor så att han välter henne och hon får grabba tag i dörrkarmen samt landa på ett avlastningsbord för att inte slå ihjäl sig.

En sån där hund som envisas med att sova mellan mig och soffryggen, liggandes med benen rätt ut i luften, på rygg, trygg, ljudligt snarkande, en hel natt. 

En sån där hund som vill sitta i mattes knä fast han är alldeles för stor.

En sån där hund som skavde upp parkettgolvet i lägenheten så omsorgsfullt att husse och matte valde att lägga in ett nytt innan de flyttade.

En sån där hund som skrämmer skiten ur vissa elever och lär en annan elev att övervinna sin rädsla.

En sån där hund som dricker i klunkar om tre.


Finaste Ove...

2 kommentarer:

  1. Djur springer rätt in i hjärtat. De älskar oss utan förbehåll, ställer inga krav eller är orättvisa. Allt de vill är att älskas och de älskar tusenfalt åter. Jag ber för den lille <3.

    Kram!

    SvaraRadera